Delfiner och varma solstrålar.
Idag har jag som sagt varit på Vancouvers aquarium. Kvart i nio tog jag bussen till Waterfront station och mötte upp de två svenska tjejerna. Den ena är au pair i en svensk familj sedan två månader och den andra har bott här sedan april och jobbat på en seglingsklubb i närheten av gatan där jag bor. Jätte trevliga tjejer var det som jag lär träffa någon mer gång framöver.
När vi träffades gick vi till aquariumet som ligger i Stanleypark, en stooooooooor park i centrala Vancouver. Väl där kikade vi runt lite på fiskarna, kollade på en delfinshow (LINN!), åt mat och hade det trevligt ute i solen. Jag tar tillbaka det där med att det fanns späckhuggare, vet inte riktigt vart jag fick det ifrån. Jag har en svag aning om att det kan vara mitt något bristande engelska ordförråd… Jag misstolkade nog ett ord, jag hoppades nog på att de skulle finnas späckhuggare, jag har alltid velat träffa en sådan. Men delfiner och valar fanns det minsann, valar av mindre slag skall väl tilläggas. Jag vill bli en delfin i mitt nästa liv, de verkar så snälla och glada över att bara få lite fisk.
Efter en dag i centrum kan man lätt konstatera att staden är full av hemlösa och tiggare, bara idag kom det fram tre hemlösa och tiggde pengar men jag vågade inte ge dem något. De hade säkert råffat åt sig hela plånboken om de fått syn på hur mycket pengar det låg i den. Jag sa att jag inte hade några pengar… Hemskt att det finns så mycket människor som tvingas bo på gatorna, vad bra man har det!
Klockan halv fyra tog jag bussen tillbaka till Point Grey och Langara Ave efter en minst sagt lyckad dag. Hemma ekade det tomt, men ganska snart kom hela familjen indrösandes. Skönt med lite liv och rörelse, det är så ensamt att vara ensam hemma, konstigt?!
Mark och Michele undrade om jag kunde sitta barnvakt ikväll, tja tänkte jag, jag hade ändå bara tänkt se en film och läsa. Så varför inte tjäna lite pengar samtidigt?
För första gången skulle jag lägga barnen alldeles själv. Två böcker skalle läsas, Sascha väljer en och Lola väljer en. Därefter skall det sjungas om farmaren Macdonald som har en hel drös med djur på sin gård, samtidigt som barnen klias på ryggen. Vilken lyx! Jag skulle kunna betala för att få bli kliad på ryggen till sömns, det är ju i särklass det skönaste som finns. Därefter sjöng jag ”I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut. Jag drömde det var fred på jord och alla krig var slut. Jag drömde om en jätte sal där statsmän satt på rad, där skrev dom på……” som mamma sjöng för mig när jag var liten. Det fick mig att längta efter mamma, och givetvis dig också pappa men du sjöng aldrig den. Jag längtade efter att få krypa upp i din famn och kramas lite medans du nynnade. Det får jag göra till jul!
Efter 15 minuters oerhört vacker sång släckte jag och smög ut ur rummet. Jag klarade det, de somnade! Yesyesyes!
Nu sitter jag här i vardagsrummet framför tvn med min dator och Stieg Larsson bok ”Luftslottet som sprängdes”. Den där Mikael Blomkvist lyckas då alltid hamna i trubbel, det finns tydligen inget slut på alla tokigheter han lyckas hamna mitt i. Fönstren här i vardagsrummet, och förresten i övriga huset också, är så många och stora. Utanför är det kolsvart, jag vågar inte titta ut. Hur bär man sig åt för att bli av med rädslan för mörker? Ska man ställa sig ute i mörkret en hel natt eller ska man gå till mamma på vuxenpsyk? Inget av alternativen skulle jag förutspå…
Tack Mamma och Monica, jag ser framemot paketet och ska kolla brevlådan som en hök var eviga dag tills den dagen det dimper ner i lådan!
There's more to explore,
/Sofia
