Vilse i Vancouver

Puh, nu är jag hemma och har krupit ned i sängen. Jag ordagrant sprang hem från bussen, mörker är läskigt! Jag hade överfallsalarmet i ena handen samt mobil och ficklampa i den andra, som om jag skulle hinna ringa någon om jag blev överfallen av något läskigt spöke.. Det känns iallafall bättre att ha den i handen än i väskan, ibland låtasas jag prata i mobilen för att de jag stöter på ska tro att jag har kontakt med någon, koko är jag som Lina Sundberg säger när något är knas.

Idag har Lola varit en ängel, förutom vid lunch då, varför kan inte barn bara sitta på sin stol och äta det som ligger på tallriken? Det är ju superenkelt, de fattar ju inte att de får mer tid till att leka och ha skoj om de slänger i sig lunchen fort som attan istället för att sitta och peta, försöka gå från bordet och pilla med annat i en timma. Ibland räcker inte tålamodet till riktigt, inombords kokar man av frustration men på utsidan ler man och säger om och om igen, kan du äta upp din lunch?
När hon väl fått i sig lunchen gick vi till stranden, vi skulle tydligen leka att jag var en krabba och hon var en sjöjungfru. Snäll som jag är gick jag med på detta, jag spenderade alltså eftermiddagen på stranden som krabba.. När vi gick hem stannade vi till på lekplatsen och gungade ett tag. Plötsligt blev ungen väldigt tyst och hängde med huvudet, woops, hon hade somnat i gungan. Då är man trött! Det är så fruktansvärt lätt att vara barn.

Sedan var det alltså dags att åka till Richmond, en "stad", snarare förort till Vancouver. Koko att åka ut till förorten, men den ena tjejen bodde ännu längre bort från Vancouver så det skulle ta henne två timmar att ta dit. På bussen mot tunneltåget, tunnelbanan alltså, satte jag mig på ett säte närmast fönstret, vid nästa hållplats kliver en överviktigt kvinna på, nej förresten, hon var faktiskt riktigt tjock! Sätet bredvid mig var ledigt och där smällde hon sig ner, och jag blev sittande tryckt mot rutan. Hemskt jobbigt det måste vara att ha en så enorm stjärt!
När jag kom fram med tunneltåget till Richmond träffade jag fyra trevliga tjejer, vi åt och hade supertrevligt! Jag åt pasta, med bland annat räkor. Men de var då inget att jämföra med Hjertbergs räkor från fiskdisken skall jag be och få tala om! Det slank ner men jag brände mig något så fruktansvärt på tungan. Vi pratade engelska med varandra vilket kändes helt galet, speciellt när det var svenskar med men jag förstår verkligen inte danska och de förstod inte vad vi sa så det blev enklast så. När vi skulle åka tillbaka till Vancouver var en av danskarna med så vi fortsatte med engelskan, tillsist var det bara jag och Karin kvar. Det ännu mera galna var att vi fortsatte prata engelska med varandra, vi kom på oss själva och skrattade. Koko!
När jag satt på bussen hem såg jag att tjejen som satt mittemot mig hade en 2117 jacka på sig, märket pappas jobb gör, jag blev helt paff! Var tvungen att fråga om hon var från Sverige, det var hon inte, men tjejen som satt bredvid var Swedish. Alla runt omkring oss blev som förstenade när vi började prata på svenska, jag blev tvungen att kliva av och sprang därefter som sagt hem efter en mycket lyckad kväl!!

Imorgon är barnen lediga från skolan så jag har att göra. Det är thanksgiving i helgen förresten, spännande. Kalkonmiddag antar jag att det blir, hum det ska väl gå ner. Mamma Hartungs kalkon smakar iallafall mumma, hoppas att familjen Gilbert är kappabla nog att tillaga kalkon! Tycker inte att kalkon ser så apptitligt ut, det ser så fruktansvärt groteskt ut, samma med hela kycklingar. Jag hatar att gräva i hela kycklingar, uschamig!
Nu ska jag släcka lampan och nana.

There's more to explore,
/Sofia


It's beautiful to live.