Trött som ett ägg.
Hejhopp!
Nu är jag äntligen framme, klockan kvart över tre kom pappa och väckte mig imorses, eller igår blir det ju egentligen. Jag blev livrädd, trodde att vi hade försovit oss ena stunden medan jag andra stunden trodde att han var en inbrottstjuv.. Flygresorna har iallafall gått finfint, har spenderat sex timmar på Heathrow, mindre kul men med en überbra bok och några fina bitar i ipoden gick tiden ganska fort. Jag hamnade dessutom i ett sällskap med extremt svartklädda kvinnor vilket var intressant, ni vet sådana som bara visar ögonen. Inte ens händerna fick vara ute i det fria..!
På den länga flighten hade pappa fixat gångplats åt mig, tack och lov, men kunde han inte fixat lite trevligare sällskap också..? Jag hamnade bredvid en man ursprungligen från Iran, inget fel på det alltså, men vi hade inte så mycket att säga varandra. Vi hälsade, han frågade om jag kunde maka på mig så att han fick lätta på blåsan och slutligen om jag hade en penna han kunde få låna så att han kunde fylla i borderpappret. Riktiga tjatterhöns va, jag menar flighten var ju ändå nästan tio timmar.... Vi höll oss på varsin kant så att säga och det trivdes jag ganska bra med. Maten var heller inget att hurra för, vanligtvis får man ju alltid två alternativ men sitter man längst bak i planet som jag gjorde hade man inte så stora valmöjligheter när flygvärdinnan kom, då fick man nöja sig med det som fanns kvar. Tummen upp för att jag hade nära till toaletten iallafall!
När jag kom fram fick jag gå igenom en annan immigration, jag har ju nämligen arbetstillstånd nu! Skönt tänker ni, nu slipper hon ljuga ihop en massa historier för att få äntra Canada.. Meeeen jag får ju inte jobba med barn så jag sa att jag skulle åka skidor i ett halvår istället och försöka hitta ett jobb, ha så kul sa mannen med mustach, stämplade i passet och gav mig ett kvitto på att jag fick stanna ett helt år om jag vill. Man tackar, man tackar.
Michele stod och väntade på mig när jag kom med all min packning. Här är det varmt, jag vill så hemskt gärna ha snö och några minusgrader!! Just nu regnar det, hääääärligt! Men snösnösnösnösnösnö uppe i bergen och det gillar vi. Barnen blev faktiskt helt överlyckliga när jag steg in genom dörren, riktigt så fint välkomnande hade jag inte räknat med. Lola ville mysa med mig hela kvällen, då blev jag varm i hjärtat.
Det känns lite konstigt att vara tillbaka, lika konstigt som det kändes att komma hem till Sverige helt plötsligt. Det ger sig nog om några dagar. Först måste jag väl längta hem och gråta lite, det hör ju till. När pappa lämnade mig i kön till säkerhetskontrollen imorses kunde jag inte riktigt sluta gråta, det ör inte speciellt roligt att stå där som en annan lipsill, "Där står hon och gråter, klarar hon sig inte utan pappa en vecka?" Nu är mina ögon trötta, bäst att jag låter dem sova en stund.
There's more to explore, never stop exploring.
/Sofia
Nu är jag äntligen framme, klockan kvart över tre kom pappa och väckte mig imorses, eller igår blir det ju egentligen. Jag blev livrädd, trodde att vi hade försovit oss ena stunden medan jag andra stunden trodde att han var en inbrottstjuv.. Flygresorna har iallafall gått finfint, har spenderat sex timmar på Heathrow, mindre kul men med en überbra bok och några fina bitar i ipoden gick tiden ganska fort. Jag hamnade dessutom i ett sällskap med extremt svartklädda kvinnor vilket var intressant, ni vet sådana som bara visar ögonen. Inte ens händerna fick vara ute i det fria..!
På den länga flighten hade pappa fixat gångplats åt mig, tack och lov, men kunde han inte fixat lite trevligare sällskap också..? Jag hamnade bredvid en man ursprungligen från Iran, inget fel på det alltså, men vi hade inte så mycket att säga varandra. Vi hälsade, han frågade om jag kunde maka på mig så att han fick lätta på blåsan och slutligen om jag hade en penna han kunde få låna så att han kunde fylla i borderpappret. Riktiga tjatterhöns va, jag menar flighten var ju ändå nästan tio timmar.... Vi höll oss på varsin kant så att säga och det trivdes jag ganska bra med. Maten var heller inget att hurra för, vanligtvis får man ju alltid två alternativ men sitter man längst bak i planet som jag gjorde hade man inte så stora valmöjligheter när flygvärdinnan kom, då fick man nöja sig med det som fanns kvar. Tummen upp för att jag hade nära till toaletten iallafall!
När jag kom fram fick jag gå igenom en annan immigration, jag har ju nämligen arbetstillstånd nu! Skönt tänker ni, nu slipper hon ljuga ihop en massa historier för att få äntra Canada.. Meeeen jag får ju inte jobba med barn så jag sa att jag skulle åka skidor i ett halvår istället och försöka hitta ett jobb, ha så kul sa mannen med mustach, stämplade i passet och gav mig ett kvitto på att jag fick stanna ett helt år om jag vill. Man tackar, man tackar.
Michele stod och väntade på mig när jag kom med all min packning. Här är det varmt, jag vill så hemskt gärna ha snö och några minusgrader!! Just nu regnar det, hääääärligt! Men snösnösnösnösnösnö uppe i bergen och det gillar vi. Barnen blev faktiskt helt överlyckliga när jag steg in genom dörren, riktigt så fint välkomnande hade jag inte räknat med. Lola ville mysa med mig hela kvällen, då blev jag varm i hjärtat.
Det känns lite konstigt att vara tillbaka, lika konstigt som det kändes att komma hem till Sverige helt plötsligt. Det ger sig nog om några dagar. Först måste jag väl längta hem och gråta lite, det hör ju till. När pappa lämnade mig i kön till säkerhetskontrollen imorses kunde jag inte riktigt sluta gråta, det ör inte speciellt roligt att stå där som en annan lipsill, "Där står hon och gråter, klarar hon sig inte utan pappa en vecka?" Nu är mina ögon trötta, bäst att jag låter dem sova en stund.
There's more to explore, never stop exploring.
/Sofia
Kommentarer
Trackback
